Bitar ur Leipyölis historia

De tidigaste omnämnandena av Leipyölis ägare går tillbaka till 1426, då Nils Person och hans mor Margit köpte gården. Säljaren var Nils Karvalas hustru, som behöll en pension i affären. Det är troligt att det var fråga om adliga familjer, eftersom adeln senare avstod från Leipyöli.

Cirka 130 år senare, år 1559, bytte Hertig Johan (senare Kung Johan III av Sverige) Huhti- och Lemu-gårdarna mot Pyhäjoki- och Leipyöli-gårdarna i ett avtal med Märta Gregersdotter, änkan efter Olof Jöransson Svärd. Märta tillhörde adelsfamiljen Horn af Kanckas. Genom detta byte blev Leipyöli en kronogård.

Gården brukades av landbor (arrendebönder). Finlands ”gamla riksväg 1”, även kallad Kungsvägen, gick genom Leipyölis marker och fortsatte över floden till marknadsplatsen Näsi Muntolanniemi, där ett kungligt säteri byggdes i slutet av 1500-talet. Under en tid fungerade Leipyöli även som bostad för förvaltaren av kungsgården.

Leipyöli förblev en kronogård fram till 1741, då I. Ulner köpte augmentgården Löfböle som ärftlig egendom. Ulner-familjen var en välbärgad familj av statsmän och präster. Senare under århundradet drevs gården av Jakob Hjort, som omnämns som rusthållare (en storbonde med militära förpliktelser) och var involverad i kyrkliga angelägenheter. Hjort-familjen hade fortsatt inflytande i Perniö på 1850-talet, särskilt genom kyrkoherden K.A. Hjort. I början av 1800-talet brukades gården av arrendatorn Juho, och i skattedokumenten uppgavs gårdens beskattningsbara egendom vara 666 riksdaler.